Kanske man kan tänka så. Kanske man kan få värmen i hjärtat att sprida sig i kroppen. Kanske och man är lyckligt förälskad. När det pirrar i kroppen, när känslan är som mest underbar. Inte som denna, den ängsliga väntan. Väntan på dig. Väntan som aldrig kommer att ge någonting. Eller kommer den det? Jag vet att steget ligger på mig, men det är svårt. Så otroligt svårt. Jag vill ha dig, och kan jag inte det måste jag gå vidare. Jag vet det. Jag måste klara det. Jag fryser. Mitt hjärta kan ej värma. Det kyler, som om det fryst till ett isblock. Kommer det någonsin att kunna värma mig igen? I väntan får jag använda min dunjacka.