En ensam gestalt sitter bakom Törnbusken. Hukad, skygg och lämnad. Vore det inte för att lager av blad, otåliga stressade människor som skyndade skulle ni se en sårad varelse. En varelse med djupa sår, ända in i hjärtat. Likt törnkvistens törnar river orden djupa sår. Sår som inte blöder, sår som inte synts men ack så verkliga. Så befriande när döden tar över. När allt har ett slut. Inget lidande. Ingenting.

Om inte alla hade så bråttom. Varelsens sårade ögon svackar över glåporden, vänder sig om och går iväg. Aldrig, aldrig skall det hända igen. För att ha varit så ensam är hon nu stark, starkare än någonsin, litar inte på någon. Likt en hög mur dyker hon in i sitt mörka sårade inre, försvinner från verkligenheten, men ack så verklig.

En knackning på axeln och hon tittar upp, tittar upp på det som skall bli. De som finns. Solen skiner och värmer. En äng, en lek, en äng. tegelsten efter tegelsten fallerar från muren och åter igen står hon naken, men med en markant skillnad, hon har en likasinnad. Hon har fått en vän.