E - "Arharharharharharh, shhhhhhhhhh, arharharharharharharh, shhhhhhhhhh. "
Laura - "E, what are you doing?"
E - "This is how I breathe when I'm dead."
S - "But E, you don't breathe when you are dead"
E - "Well I'm not yet, I'm just practicing for it"
S - "You don't want to practice that you're dead, that's lame and impossible"
E - "Well it's acctually just before I die so I'm prepared"


Ja, mitt minsta värdbarn kan man ju säga förbereder sig inför döden. Men jag tror att han faktiskt kan lugna ner sig lite grand, eller?! Fyra år och redan dödsbenägen kan ju faktiskt inte vara bra... Idag har jag dock inte gjort så mycket, eller så har jag gjort för mycket. Jag skulle ta mig en promenad till Christina men hon hämtade upp mig istället och körde till Starbucks fär att träffa Susanne. Sedan åkte vi till Target, jag fick köpt en massa sportkläder, två par löparbyxor, en T-shirt och en hoodtröja. Blir toppenbra det där! Efter det åkte vi tillbaka, åt lunch och sedan tog jag och Christina oss en promenad på 30-40 minuter. Det var härligt att prata om allt möjligt i solskenet. Under tiden fixade jag även tvätten så den var klar för dagen och precis innan E kom hem bytte jag lakanen i sängarna. Smärt- och plågfritt. Precis som det skall vara. Under kvällen åkte jag, Laura och de två minsta pojkarna för att kolla på den äldstas baseballmatch. Jag trodde jag fattade baseball, det gjorde jag verkligen, men verkligheten visade sig vara annorlunda. Jag förstod ingenting. Det jag innan trodde jag förstod var nu helt bortblåst och ändrades helt plötsligt till någon annan regel. Jag är nära på vippen att ge upp, men hedanefter skall jag kolla på baseball ändas på tv. Där har jag kommentatorerna och jag ser på scoren hur allt står och ligger till. Så får det bli, men vilken blåsning.

Jag kunde verkligen inte hålla mig för skratt när jag såg dessa bilder.
Källa [Tjuvtittat.se]

Jag sitter nu här framför datan och tv:n. Kom hem för lite mer än en och en halv timme sedan efter en härlig powerwalk. Tyvärr fanns inga öronpluggar att plugga in i öronen för min Mp3 låg hemma inpluggad i datorn och laddades. Jag skulle tankat över nya låtar med mer fart i under gårdagen men mitt i alltihopa får min Mp3 för sig att göra någonting annat och inte vilja följa kommdon så jag fick helt enkelt vänta tills den urladdades, vilket var mitt under natten då jag sov. Så när jag vaknade upp var det redan för sent, jag tankade ver musiken men batteriet var långt, långt ifrån fulladdat så jag fick helt enkelt gå utan musik. Det fungerar det också men det är både roligare och lättare att gå/springa med musik. Om ett litet tag skall Christina komma och vi skall åka iväg och dricka kaffe. Latte för mig såklart och en massa tjejsnack. Skall bli trevligt. Idag var det tydligen LCC möte också men det har jag och Laura helt glömt bort så tyvärr finns det absolut ingen tid till det. Playdates, hebrewschool, träningar och möten kommer ivägen. Men jag tror jag överlever faktiskt.

Ibland vill jag bara lägga mig under täcket och försvinna för ett tag. Vill att världen skall förändra sig och att jag skall förändra mig. Ibland önskar jag att saker och ting vore annorlunda, enklare och bättre. Ibland, ibland önskar jag att allt vore som i en reklamfilm. Enkelt, roligt, billigt och bra. Jag antar att livet är annorlunda och reklamen är till för att vi vill att livet skall vara som i en reklamfilm. Men ibland önskar jag, att få drömma mig bort, drömma mig bort till ett sagoland där allting är bra, precis som jag vill ha det. Jag antar att det inte är så lätt och att livet är oförutsägbart. Oförutsägbart bra och oförutsägbart dåligt. 'Cause the show most go on.

Nostalgi, nostalgi, nostalgi. Jag går igenom kort från förr, allt från fester till utgångar till resor, balen och studenten. Och ännu är det bara några av alla bilder jag har. När jag kommer hem får jag inleda ett projekt om att ta ut alla bilderna och få in dem i böcker, fotoramar och diverse andra saker. Det blir ett veckoprojekt men det skall väl gå. Egentligen vill jag också lära känna mig själv, vad är det jag har gjort för att bli den jag är, för att se vad jag vill. Det som ännu var skrivet i det förflutna vill jag skal hoppas ge mig en aning, idé om vad jag vill göra sedan. För tillfället är allting suddigt, oredigerat och osäkert. Och det är på tiden att den blir konkret och läsbar. Men fortfarande har jag en tid på mig att lära mig livets språk och hitta min väg genom sandynorna.

Allting har positiva och negativa sidor. Facebook, det är ett jättebra sätt att hålla kontakten med alla människor i sin omgivning. Jag skulle till exempal aldrig hålla koll på vad mina gamla klasskompisar håller på med, än mindre hålla kontakten med dem. Men nu tack vare facebook kan jag göra både och. Jag vet vilka gemensamma kompisar vi har (om nu båda har lagt till varandra som vänner dvs.), jag kan se dennes nya kompisar, vad som händer och sker i deras liv. Superbra, eller? Jag vet egentligen inte hur jag känner för facebook för samtidigt som det är bra, är det också skit. Ärligt talat vill jag inte ha bilder uppladdade på internet som andra människor har tagit, mer eller mindre smickliga och som andra människor, som jag inte har en aning om, kan se. Visst att jag kan ta bort applikationen för att det bara skall vara mina vänner som kan se denna applikation men jag tycker inte om det. För vem vill egentligen ha hårdfestande bilder på sig själv uteliggandes på internet? Nu kanske inte det är något problem för många människor, men om några år. Och vem vill att alla i ens närhet skall få reda på när man har gjort slut/blivit dumpad av någon? Jag tror inte många vill det, dessto roligare är det när man kan ändra från "singel"-statusen till "i ett förhållande"-statusen. Nä, jag vet helt enkelt inte vad jag står i frågan om "Facebook".

Alla borde veta att min passion är skor. Skor, Skor och åter Skor. Pappa du nämnde någonting om skoaffär? Jag tvivlar på det, i sådanna fall en skoaffär med väldigt lite utbud. Men mer kommer komma, det kan jag svära på.

Det var mitt motto idag när jag och Stinha åkte till Marshalls (En affär med outletpriser, ungefär som TjMax). Jag har ett tag nu tänkt införskaffa mig en somrigare/vårigare plånbok och idag hittade jag en. Äntligen. Okej, jag började leta efter en ny precis idag, så inte direkt under en lång period men jag säger äntligen i ett förebyggande syfte för det kunde varit jobbigt om jag letat efter en plånbok i veckor utan att hitta någon. Ibland har man tur, även om inte plånboken är direkt glad, men vad gör det om hundra år när allting kommer kring...


Någonting annat som jag var tvungen till att köpa idag var en bra ansiktsmask. Aldrig kunde jag ha en mardröm om att ha sådan dålig hy som jag nu har. Aldrig har den varit så rödflammig och blemmig. Min teori är att den fungerar som en svamp som suger åt sig all förorenad luft som finns i dens närhet, vilket leder till detta missbehag. Så jag har nu tagit upp kampen om en friskare renare hy, med början från idag.

Punkt slut.

Jag vet pappa att jag hatade dig när vi gjorde fickparkering efter fickparkering hemma under övningskörningstiden. Men övning ger färdighet någonting jag är stolt över här i staterna. För oavsett om amerikanarna kör överallt så är dem inte direkt duktiga på det. Och fickparkering, det kan dem inte alls. Men det kan faktiskt jag, so feel busted!

Ni kanske inte ser det men det är 5 cm med hjulet från trottoarkanten

Här är lite bilder på Manhattanville Collage där jag läste min psykologikurs. Mycket fint universitet med några år på nacken. Kanska lika långsträvigt som många hus i Europa. Som sagt var jag ju där på Gosspelkör förra veckan och efter den upplevelsen behövde både jag och Susanne en välbehövd pause och promenad i den heligt friska luften (elle så ren den nu är här borta i väst).

Ibland är vissa saker självklara, men i detta fallet blir jag tveksam vad skylten egentligen syftar på...

Jag har suttit vid datorn en timme nu och hoppas på att min inspiration till min uppsatts skall komma flygande tillbaka till mig utifrån fönstret. Precis som en fågel kommer tillbaka till sina hungriga fågelungar i boet. Efter denna uttorkade timmen har jag faktiskt börjat tvivla på om inspirationen verkligen fungerar så. Jag tror inte det, men jag hoppas fortfarande. Om en vecka skall den vara klar och känner jag mig själv sitter jag timmarna innan och skriver klart den. Inte för att jag inte har intalat mig själv om "att jag är inte en sådan person som sitter i sista minuten och gör färdigt saker och ting" men det är precis det jag är. Lika eländig som alla andra. Men jag skall inte klaga, det skulle ju faktiskt kunna vara värre. Jag skulle ju kunna vara en av alla dem som inte når över snittet för "G". Nä, tacka vet jag för den. BitterFitta -Nejdå inte alls...


Inspiration, kom, kom, kom. Snälla?!

Visst är det härligt när bidrag kommer, nya renovationer och skapelser kan ta vid. Bron här i Chappaqua har nu renoverats mer än ett år och varje gång jag passerar är jag lika förbluffad av hur lite de åsdakommer dag till dag, månad till månad. Idag fick jag mitt svar. Min värdmamma Laura berättade idag när vi körde ned mot huvudgatan att New York State har dragit tillbaka sina bidrag som gått till bron så nu står arbetet helt stilla. Helt underbart verkligen så nu blir bron inte renoverad utan står halvfärdig, halvförfallen och ingenting kommer hända -på ett tag i alla fall. Nä, tacka vet jag att jag är Svensk.

Här kommer lite nya roliga reklamer från Staterna.

If ever there is tomorrow when we’re not together..
there is something you must always remember.
You are braver than you believe,
stronger than you seem,
and smarter than you think.
But the most important thing is,
even if we’re apart.. I’ll always be with you.

If there ever comes a day when we can't be together
keep me in your heart, I'll stay there forever.

If you live to be 100, I hope I live to be 100 minus 1 day,
so I never have to live without you.

Promise me you'll never forget me because
if I thought you would I'd never leave.

Rivers know this: there is no hurry.
We shall get there some day.

Sometimes, if you stand on the bottom rail of a bridge and lean over
to watch the river slipping slowly away beneath you,
you will suddenly know everything there is to be known.

En dörr stängs, ett fönster är öppet och ny utgång tar vid. Det finns alltid flera möjligheter men det är inte målet som gör oss till den vi är, det är resan dit. Vi födds, vi dör men det är luckan mellan som gör oss alla olika. Valen, människorna, miljön, omgivningen -allt. Det är valen vi gör som gör oss älskvärda och rika. Möjligtvis inte rikare på pengar men rikare på vänner. För lyckan finner man inte i pengars värde, det finner man i sina äkta vänner. Delmålen är målen på vägen till det slutgiltiga målet, och de är tusen gånger bättre med vänner vid ens sida och nedgångarna lättare att ta sig igenom. Det är livets gåvor och jag är glad att jag har funnit så många smaragder, rubiner, safirer och guldkorn.

Idag har varit en sådan där dag som man verkligen är glad att den är över. Det var så mycket på så kort tid som skulle göras att jag tror jag höll på att bli tokig. Den började bra ch lugnt, färgade håret på Christina och sedan for vi ned till tågstationen för att hämta bilen. Därefter åkte jag till Stinha för att lämna av min kupong till hårfrisören så hon sparar $10. Vid 3:45 kommer pojkarna av bussen och klockan 3:55 skulle vi sitta i bilen för att åka mot deras Hebrewschool som de har på onsdagar, efter mycket hot och klagomål var vi i alla fall på väg -något försenat men vi rullade hur som helst. Lämnade av dem, åkte till Starbucks köpte en latte och åkte tillbaka. Köerna idag var oändliga och jag skulle möta Laura där tillsammans med E som blev idag inskriven på Elementaryschool till hösten då han skall börja. Leker lite där, hämtar upp de två äldsta, ger den äldsta middag i bilen på väg till Lacrosseträningen, lämnar av honom och sedan hem... Det är då det händer. S pillar på nogonting i låset så vi tror att den har gått isönder. Perfekt, verkligen -Not. Vi skyndar in, ger de andra två mat, medan de äter springer jag ut och försöker laga bilen/låset. Efter 30 minuters ändlöst lagande och donande ger jag upp, rycker i handtaget och tror ni inte som i satan att biljäkeln fungerar igen. Felet var att han råkat låsa bilen, bilnörd som jag är vet jag ju absolut detta.. Eller inte kanske. I alla fall springer jag in ger den minsta ett bad får S att börja läsa sina 30 minuter och kl. 7:22 lämnar vi uppfarten hämtar upp N från Lacrosseträningen och åker hem. Lägger den mista, hjälper N med sina läxor får S att duscha och sedan är det mitt lugna. Lugnt och tyst, det var inte lugnet före stormen idag, utan tystnaden efteråt är tusen gånger bättre. Godnatt.

Jag vet inte vad det är men jag känner mig uppstressad. Om två veckor skall jag gå på en kurs på Silver bay och jag har ännu inte funnit någon skjuss. Först trodde både jag och Malin att vi kunde åka med hennes bil men sedan förra veckan så ändrades det. Jag sms:ade mina andra kompisar i New Jersey om vi kunde få plats och åka med dem men tyvärr går inte det heller, jag vet inte vad vi skall hitta på nu. Kanske lifta upp, sista utvägen. Det löser sig nog, men jag vill gärna att det gör det snart...

Det är inte som ni tror, en kall sten. Eller kanske lite grand, ett glasscafé är i alla fall vad det är. Det var dit färden gick ikväll med gott sällskap. Min nya vän Pia fyller 19 år så vi firade henne med ett litet mini födelsedagskalas. Det känns skönt att leva här i Chappaqua nu, tiden går och bra är väl det, samtidigt som det är otroligt tråkigt för ju fortare den går dessto mindre får jag vara här och dessto snabbare kommer jag hem igen. För- och nackdelar med allt -Sant. I morgon blir det mycket på en och samma gång. Skall först ut och springa på morgonen ett litet pass, sedan måste jag till affären därefter hem och duscha för att sedan hämta upp minstingen kl. 11:30 redan. Egentligen skulle Susanne komma över för att hjälpa mig slinga håret men det får helt enkelt bli framskjutet tills på onsdag, en dag mer eller mindre gör nog ingen skillnad.

La Roux

Idag har jag gjort någonting som jag aldrig har gjort tidigare i mitt liv. Jag gick och såg en äkta gosspelkör i USA. Inte många som har eller kommer göra det. Tyvärr var stämningen inte som på tv, men det var verkligen lika kristet. Kanske inte riktigt min melodi och jag hade gillat om de tagit med lite mer internationella kända låtar, några var det men gärna fler för det blev rätt långtråkigt efter ett tag. Trots allt, livet går vidare och i morgon blir det att ta på löparskorna igen och ta sig en runda. På tisdag är det hårfärgning och slingning som gäller. Back to reality, but not on tv.

Himlen är fortfarande täckt av ett stort molntäcke, grått -såklart. Det är söndag, jag går hemma utan planer. Jag hade inplanerat att jag skulle göra slingor, det kanske kan bli av senare ikväll. Det får jag se. Jag hade också planerat att jag skulle börja skriva mina uppsattser till Silverbay som jag skall till om några veckor. Jag började, men jag avslutade det aldrig, och det lär nog förmodligen också ta ett tag innan jag gör klart den. Jag får se vad som händer mer idag, skall ringa Susanne och se vad hon har för sig. Men först skall jag nog göra mig redo. Det låter som en bra idé faktiskt.

Vad är detta jag hör om vulkaner på Island? När kom dem dit? Okej, jag drog en stor lögn där faktiskt, jag känner mycket väl till dem och Islänningarnas eländiga problem. Jag har försökt hitta bilder på detta nya fenomen på internet, tyvärr hittar jag ingenting. Så jag undrar om någon vänlig själv kan ta ett kort och skicka till mig?

Jag vet egentligen inte vad jag skall skriva, eller var jag skall börja. Dagen har gått bra, var ute och sprang idag igen och efter åkte jag till Kohl's köpte en present och tre par flipflop. Ja, jag behöver sommarskor. Jag lider brist på detta fenomen. Kan nog behöva ett antal mer sommarskor, bl.a. en massa converse som jag skall spara ihop till, regnbågens alla färger here I come. Jag bytte lakanen, tvättade kläder, åkte till posten för att sedan hamna hos Stinha som hade gjort iordning god lunch åt oss. Bearnaisesås, potatismos och kycklingfileér äkta mat med otroligt trevlig sällskap. För övrigt har jag också varit på biblioteket, Donkin Donouts och Starbucks. Nu är jag så trött så jag vet inte vad. Det kan för övrigt också bero på klimatförändringen, från att ha haft sol i nästan en veckas tid går vi nu över i kallare tiden, regn och rusk väntar. Eller jag tror faktiskt redan det har börjat.

Med löparskorna på, knutna snören, träningskläder på och vattenflaska med begav jag mig ut på löparspåret i morse/förmiddag. Det var skönt att ge sig ut igen efter pausen igår. Inte önskad men tyvärr omöjlig att undvika, för mycket att köpa, för mycket att göra på en och samma gång ställer till det. Men det är väl livet antagligen, de dagliga valen man tvingas göra om och om igen. Snart sätter verkligheten in igen, jobb väntar men först skall jag koppla av med musik på mitt rum och stänga av omvärlden. Lång dag idag för möten, träningar och andra diverse saker sätter stopp för en tidig arbetsdag. Dock skall det bli roligt att fira mellanpojken som idag fyller 8 år. Presenten är laddad, tyvärr utan kort, men jag tror han överlever ändå. Eller jag hoppas innerligt att han gör det.

I morgon blir det shopping, en välbeövlig sådan. Mitt förvar på schampoo, balsam, tandkräm, deodorant och andra nödvändiga saker, tråkigt som fasen men ett måste. Dock innan skall jag löpa vår morgonrunda med löpargänget. För att sedan ge mig ut igen, måste även hitta en present till mellersta pojken som på onsdag fyller år. Någon med ideér för jag har idétorka... Någonting skall jag väl lyckas hitta, och hittar jag det inte på Target eller Leksaksaffären, då är det stekta fläsket kört.

Det var med tårar i ögonen, en tom mage och smärta i bröstet jag sade adjö till min älskade kompis Sarah idag. Jag är ledsen att det kommer ta ett tag innan jag kan se henne personligen men ja gär samtidigt så glad att den jag vågade gå fram till henne och många andra Au Pairer på Starbucks, för hade jag inte gjort det hade jag aldrig lärt känna henne. Och det hade varit ett misstag, ett stort misstag. Livet går vidare, det måste det göra. För alla oss här i Staterna och för Sarah i Tyskland. Även om det nu känns tomt och förvirrande kommer tiden att föra oss tillbaka till det normala. Tiden helar alla sår heter det, den kanske inte helar men man lär sig leva med det. Det är en chargong, naturens shargong.

På den listan nu för tiden finns två nya namn tillagda senast igår. Cecilia och Christina. Anklagelsen lyder; Vara på olaga plats. Kanke inte världens värsta brott om man säger så... Berättelsen lyder som så; Jag och Chsristina bestämde oss för att gå på bio, The Last Song. Filmen var förvånandsvärt bra med ett oväntat slut. Jag grät, Christina grät, killen bakom oss grät, paret framför oss grät (Jag kan fortsätta ett tag till men jag tror ni hajar poängen vid det här laget) så sorglig det var den till tusen. En film jag absolut rekomenderar då man vill gråta av sig. Så efter filmen rödgråtna som vi var gick vi till toaletten för att fräsha upp oss lite, och då får vi får den supersmarta idén. Vi skall kolla på en till film.. Så när vi går ut från toaletterna och ut till hallen där alla ingångar/utgångar till biosalongerna är tar vi första bästa film vi ser går in och sätter oss. Date Night. Det var en rolig upplevelse, fast vi blev allt rejält rädda då lamporna mitt under filmen helt plötsligt börjde lysa med den vanliga styrkan. Jag tror vi båda sjönk ned mot golvet och ville göra oss så genomskinliga som möjligt, ingeting hände, lamporna släcktes igen -tekniskt fel, och vi andades ut. Efteråt sprang vi ut mot bilen som stod parkerad lite längre bort, och med full fart fräste vi ut från White Plains gator mot Chappaqua.

Igår fick jag förfrågan av mitt mellersta värdbarn om inte jag kunde komma och titta på hans fotbollsmatch som spelades i närheten. Visserligen var det på min lediga tid men jag kände att han verkligen ville att jag skulle komma och när jag till sist svarade att jag skulle prata med min värdmamma om det gick ihop med schemat sken ett leende upp hans läppar. Det är den korta historien varför ajg idag följde med honom och kollade, men han spelade bra, bäst i matchen så det var skoj att titta. Vi har därefter avslutat en hel del andra sysslor. Åkt till Kemtvätten, ätit lunch, slappat, lagat kläder, läst klart min bok, hjälpt till barnen att göra sig klara till deras tusen olika aktiviteter idag och nu skall jag snart gå och fråga min värdmamma om hon behöver hjälp med förberedelserna inför födelsedagskalaset som idag pryder schemat med glans. Ja, mellersta pojken fyller år på onsdag (och jag har ännu inte köpt någon present -ännu mindre har jag inte någon som helst idé om vad jag skall ge honom. Men det blir ett senare problem.. Tisdag kanske?) och idag är det födelsedagskalas för hans vänner på något gymliknande ställe. Sport, sport och mera sport. Vad annars när det gäller honom? -Precis, ingenting. Ikväll ska jag på bio tillsammans med Christina och Susanne, kanske även tyska Lisa hänger på. Jag har inte hört av henne ännu så jag får väl slå henne en signal om hon är på eller inte. Nä, nu har jag suttit vid datorn för länge. Hejdå.

Jag tycker det kommenteras alldels för lite nu för tiden!

Kan det bli roligare än en Engelsman som försöker prata svenska? -Tror inte det...

Lägger även in denna -även om den inte har någonting med de förra att göra...

Visst jag önskade att det skulle bli några grader varmare men att det skulle gå över 30°C- sträcket det var kanske att ta i lite väl mycket kanske... Och jag blir lika förvånad varenda gång i dessa klimatförändringar. Det var nyss svinkallt med snöstorm så elen försvan för grannskapet, sedan var det regnstorm och några få förlorade elen igen och nu helt plötsligt är det sommarvärme - I APRIL. VAD ÄR DETTA? Visst många säger att man inte skall klaga nu när man väl får värme, men jag vill bara påängtera att jag inte gnäller när det är lite kyligt ute som många andra. Jag måste verkligen dricka mycket vätska i morgon för idag mådde ja ginte alls bra med huvudvärk och illamående. Inte så skojigt, men med två glas vatten innan jag går till kojs och en god natts sömn så skall jag nog fungera normalt i morgon igen. Och på morgonen är ett inplanerat löppass med några kompisar borta i Millwood, inte allt för långt bort.

Jag vet egentligen inte vad låten har med texten att göra,
Men jag diggar den ändå

Så var det count down. Från att ha räknat uppåt till sex månader blir det nu istället att räkna nedåt till dag 0 då jag sitter på planet på väg hem. Men frågan är om jag verkligen åker hem, jag vet inte jag är förvirrad. Vill jag åka hem eller vill jag stanna. Visst känner jag mig färdig med au pair-livet men samtidigt så vill jag uppleva någonting nytt. Antingen om jag stannar kvar i min familj (för den är verkligen underbar!) eller om jag vill förlänga någon helt annan stans. Jag vet ärligt talat inte, men Indiana, Iowa, Nebraska det låter lovande. Visserligen kommer jag att förlänga med nio månader och inte ett år för jag vill ha chansen att kunna börja universitetet när jag kommer hem. Fast då jag känner att detta är en chans som jag aldrig kommer att få igen så är mitt liv på hold. Eller det känns så i alla fall. Jag är glad att jag har några månader på mig att bestämma mig för det är ett svårt beslut. Mycket svårare än det jag tog när jag valde att komma hit. Vad är era funderingar?

9:46 lämnade jag Chappaqua's tågstation för att bege mig mot varmare breddgrader (Fast jag vet egentligen inte hur mycket varmare det är 5 mil söderut men det spelar ingen roll) - Nämligen till New York City. Tillsammans med mig hade jag min checka Tjeck Betty. Vi bestämde oss för att bege oss mot södra manhattan eller det vi och många andra kallar DownTown. Vi strosade omkring och när vi kom fram till Staten Island färjan kom vi på att vi aldrig varit över på den sidan. Sagt och gjort hoppade vi på nästgående färja. Det blåste rejält men vi fick ändå några väldigt bra bilder av frihetsgudinnan. Väl över tittade vi oss omkring och såg en fin bild av manhattans södra skyline (skyskraps vy), om det inte vore för smoggen som förpestade stadsmiljön och som man tydligt kunde se denna dag.

För att inte missa det stora eventet som hände på Union Square underdagen var vi tvugna att sakta men säkert ta oss tillbaka uppåt och uptown igen. För vem vill missa ett öppet-för-allmänhetens-kuddkrig? Inte många, så det var smockat med människor. Susanne väntade så snällt på oss redan där för hon åkte in senare med tåget då hon skulle måla påskägg med sina värdbarn innan.

Efter en stund fick vi nog och vår nästa trip för dagen skulle ta vid -IKEA BROOKLYN. Vi åkte dit, smidigt och enkelt och gud vad svenska och glada vi vär när vi vandrade omkring hoppade i soffor och sängar (mestadels Susanne står för det), men framför allt -VI ÅT SVENSK MAT. Svenska köttbullar, lingonsylt, potatismos och Brunsås. Hur underbart som helst med gurka, sallad och tomat. Herregud vad gott och efter sex månader utan svensk mat är det allt underbart att äta normalt igen!

Det var nån jäkel som snodde min mat...

I Fredags var jag och Betty (Den checka Tjecken) på Bio, vi såg "The curse of the titans" och därefter åt vi på dinner. Dinner's är verkligen de typisk amerikanska matställerna som man ser på filmer. De finns, Överallt.

Här kommer äntligen mina bilder från Washington DC.

Det är det vi har. Och jag skojar inte när jag säger att det är riktigt underbart! Visserligen är vinden fortfarande lite kylig men det är ändå fullt möjligt att vara ute i shorts och T-shirt, kanske även linne. Även idag började jag redan vid 8-8:30 tiden, även om jag gjort det hela veckan så kan/vill jag inte vänja mig vid det igen, och det gillas inte. Fast det är också skönt att sluta tidigare än vanligt och det gillas så klart av mig. Fast det absolut ultimata hade varit att börja sent och sluta tidigt. Men man kan ju inte ha allt, även om många tror det. I morgon skall jag ta 9:46 tåget in till City. Mitt älskade City, jag kommer allt sakna det när jag flyr landets gränser för mer norra bredgrader, och i morgon kommer det bli roligt -Det vill jag lova! På eftermiddagen är det nämligen kuddkrig någonstans. Var är jag inte säker på men mina kompisar vet och det är bra jag har dem för utan dem hade jag böjt mig ner med smöret kvar på ryggen. Jag skall också förbi IKEA på Brooklyn, för att hålla mina svenska traditioner i schack. Men nu är det sängen som väntar. Godnatt.

P.s. Bilder från Washington håller på att läggas ut nu. Håll er till tåls.