Cecilia Info
SKRIVET: 2008-12-02, kl 18:14:34 | PUBLICERAT I: Mitt liv
Fritt flödande tankarLäser Jane Austens "Masfield Park", Är snart på Volyme 3.
Har inte gjort någonting nyttig idag alls. Känns bara som en dag som bara går förbi, helt obemärkt.
Helt obemärkt sitter jag hemma framför datan, under lampan och läser, i köket och äter. Allt detta medan världen utanför mitt hus fönster jäktar förbi. Kanske det som är charmen med att vara sjuk. Att bara få vara obemärkt.
Ett litet tag iaf, kan inte tänka mig dem som har denna vardagen varje dag. Ett sådant tråkigt och rent ut sagt sorgligt liv! Tycker synd om dem, kanske är dem närmare oss än man tror. Våran granne, vår chef, vår lärare. Överallt, men de går obemärkta förbi. Man märker dem inte förrän någonting händer, deras värld faller isär, ytan faller eller man för höra det genom andras munnar och sedan ser sanningen. Ja, vi kan alla behöva vänner, eller vi behöver alla vänner.
Ett känt och mycket bra visdomsord lyder, "Vänner är den familj man väljer själv" och visst är det så?!
När man väl har vänner vet man itne själv hur man skall kunna överleva utan dem. De är ens närhet, de som vet (i princip) allt om en men fortfarande är ens vänner och tycker om en lika mycket för det.
Men även vänner ka ha en spräcklig sida och svika, tyvärr är alla inte lika godhjärtade som andra.
Men vad gör det när man hittar guldkornen blan de vanligt färgade stenarna i guldfärg?
Har inte gjort någonting nyttig idag alls. Känns bara som en dag som bara går förbi, helt obemärkt.
Helt obemärkt sitter jag hemma framför datan, under lampan och läser, i köket och äter. Allt detta medan världen utanför mitt hus fönster jäktar förbi. Kanske det som är charmen med att vara sjuk. Att bara få vara obemärkt.
Ett litet tag iaf, kan inte tänka mig dem som har denna vardagen varje dag. Ett sådant tråkigt och rent ut sagt sorgligt liv! Tycker synd om dem, kanske är dem närmare oss än man tror. Våran granne, vår chef, vår lärare. Överallt, men de går obemärkta förbi. Man märker dem inte förrän någonting händer, deras värld faller isär, ytan faller eller man för höra det genom andras munnar och sedan ser sanningen. Ja, vi kan alla behöva vänner, eller vi behöver alla vänner.
Ett känt och mycket bra visdomsord lyder, "Vänner är den familj man väljer själv" och visst är det så?!
När man väl har vänner vet man itne själv hur man skall kunna överleva utan dem. De är ens närhet, de som vet (i princip) allt om en men fortfarande är ens vänner och tycker om en lika mycket för det.
Men även vänner ka ha en spräcklig sida och svika, tyvärr är alla inte lika godhjärtade som andra.
Men vad gör det när man hittar guldkornen blan de vanligt färgade stenarna i guldfärg?
