Idag hände någonting fantastiskt nästan magiskt. Min lillebror erkände att han skulle sakna mig ifall jag åkte bort ett år. Visst jag vet att han skulle sakna mig men jag trodde inte att han skulle säga någonting till mig. Och framför allt inte nu, kanske senare mer i närheten av min avresa. Han är kanske mer mogen än jag trodde han var...

I morgon är det åter skola. Skall åka in tidigt nog för att överraska Gabriella och hinna leta i datasalen efter mitt USB-minne. Jag känner mig helt totalt handikappad utan det. Jag vet inte vad jag skall göra, vad jag skall skriva om eller någonting. Har lyckats skriva klart mitt PM nu och jag hoppas att jag har fattat rätt om hur det skall vara upplagt och sådär. Annars lär jag som vanligt få en tillsägelse av Ulrika (Läs: Min svensk lärare). Men det kommer nog inte göra så mycket ändå. Jag får helt enkelt hoppas på det bästa och ta lärdom av Timbuktu "Allting kommer att lösa sig".