Visst var det underbart att vara liten. Visst var allt mycket enklare. Det var som det var, ingen idé att ifrågasätta (Läs: även om en tjurskalling som mig gjorde det konstant). Jag saknar tryggheten av att vara lite. Att inte veta om allting, bara de människor som jag kände eller bodde nära. Göteborg, Sverige var mitt allt. Inget elende fanns, ingen fattigdom, ingen död, bara vackra saker. I min egna lille bubbla till värld. Jag slapp som 6-åring börja jobba för att tjäna ihop tillräkligt mycket till mat. Jag slapp bli prostituerad när jag växte upp. Jag slapp bli så mycket, och nu är jag någonting helt annat. En varelse som världen och emd människorna runt omrking mig har hjälpt mig att skapa. Jag har blivit jag. Lättare än så går inte att förklara. Men ibland vill jag tillbaka, tillbaka till det där enkla livet då min värld totalt raserades av att min docka blev nedkastad i toaletten eller att en mås kom och tog det vackra fejk-diamant-halsbandet och jag saknar den tryggheten jag hade då. Mycket var bättre förr än vad det är nu och jag är glad att jag har vuxit upp under Disney, Andersén och Lindgren. De har format mig, mer än jag anar. Det är också någonting jag vill kunna ge mina barn någon gång.