Då du föddes var bilderna i svartvitt.
Du levde genom så många generationer och samlade på dig båda visdom och kunskap.
Även om det nu gått några år och saknaden inte är lika påtaglig förrut finns det stunder i min vardag som upptas av en tanke till dig. Min sorg har jag lärt mig att leva med, den är nu ett med mig.
Minnerna spelar sitt spratt inom mig och jag känner, känner hur jag vill att du skall vara här. Komma gående, möta mig på vägen och säga att allt var bara en ond dröm. En ond dröm då du inte längre existerar.
Du har inspirerat mig, format mig att vara den jag är. Jag är dig evigt tacksam och jag vet nu att jag duger som den jag är. Jag är älskad, älskad utav dig, fastän du inte längre kan säga orden högt inför alla. Du lärde mig att jag skall acceptera människor för de dem är, inte bara tro det som ytan visar. Ett isberg som man bara ser 10% av, resten är gömt under ytan. Ibland är ytan klar, ibland grumlig. Ibland ser jag inte resten, kanske inte jag vill, men jag måste försöka.
Även om jag ibland når motgång är du ett brinnande ljus för mig, jag vet att allting kommer bli bra. Jag känner dig i närheten, känner din vakande blick samtidigt som jag går ovetandes till mötes.
Min hemlighet, min sorg. Jag är så ledsen. Jag var envis, självisk och åpen. Jag var en människa jag inte ville vara, inte vill vara längre, ta avstånd, ta avstånd. Jag hoppas du förlåter mig, jag vill att du skall göra det, jag behöver det.
Då du föddes var bilderna i svartvitt, men mina minnen av dig är i glödande färger.