En era är över. Det största kapitel i mitt liv är förbi som en vind en varm sommardag. . Det har gått fort, fast samtidigt är det, det längsta kapitelet i mitt liv än så länge. Varje dag, varje år av plugg, skoldagar, lektioner, dåliga/bra lärare. Allt är slut, the end och la finalle. Visst gör det ont när knoppar brister, visst gör det ont när allt är borta, visst gör det ont när allt jag vet är slut. Även om Studenten var den roligaste dagen är mitt liv är det också med stor sorg jag genomför den. Mina kompisar kommer jag träffa mera sällan. Jag kommer inte gå på dem på rasterna eller håltimmarna och jag kan glömma att jag någonsin skall sitta och störa dem när de har prov. Nu är jag fri, att göra det jag vill. Jag kan resa, jag kan sova, jag kan stanna hemma hela dagen. Utan att det skall göra någonting. Jag skall jobba, jag skall resa, jag skall göra mycket annat. Jag skall börja leva. Jag skall börja göra saker jag annars aldrig trodde jag skulle behöva göra. Jag skall göra så mycket. Jag skall bli gammal, jag skall börja en annan utbildning, vad det blir, det får jag se. Men nån dag, nån gång i framtiden skall jag sätta mig ner, titta tillbaka på den tid jag har nu och inte ångra något. Jag skall ha levt, jag skall ha gett, jag skall ha älskat.