Jag tycker i vanliga fall inte speciellt mycket om Miley Cyrus men efter att jag fick höra talas om en låt av henne av min kära syssling Lina är jag fast. I låten inte Miley. Låten påminner mig så mycket om det jag gått igenom, det som ligger bakom mig. Att gå vidare, att klara av vissa situationer. Jag vet nu att jag kan klara av de mest svåra situationer, de mest jobbiga och de mest deprimerande. Jag vet hur det är att vara på botten men också vägen ur det. Jag vet att jag i framtiden kommer stöta på många svåra situationer, både jobbiga, deprimerande och svåra. Men samtidigt vet jag att det finns ett slut, jag vet att efter regn kommer solsken, jag skall minnas de goda och dåliga tiderna för båda gör mig starkare. Jag är glad att jag har saker och ting bakom mig, för jag har nu styrkan att ta mig ur det mesta, ingen kan trycka ned mig lika mycket längre och jag kan säga att jag är lika mycket värd som alla andra. Jag vet att jag är älskad av mina vänner, de ringer mig och jag ringer dem. Innan hade jag vänner jag ringde men som aldrig ringde mig. Jag är någon, jag är en människa, jag är Cecilia.


Miley Cyrus - The Climb