Igår, Idag, Imorgon. Jag vet inte längre, de flyter samma och jag kan inte längre se konturerna. Jag vill hem, jag vill stanna, jag vill till London och Paris. Jag vill bort, jag vill flya min kos -jag vill göra allting. Jag saknar min vind med ett uns av salt, jag saknar min gråa höst och jag saknar dropparna av tröst. Jag måste hitta nya stigar att vandra på, stiger jag aldrig annars hade tagit, vägar jag aldrig annars hade sett. Jag tvingas att se det positiva när allt man kan tänka är mörk och tråkigt. Ikväll har det varit tufft men jag skall snart lägga mig med en ny brunare hårfärg i hopp om att morgondagen kommer att bli bättre. Jag tror, hoppas och vill.

Men då jag tittar upp mot himlen ser jag det jag annars brukar se. Jag har mina stjärnor, min måne och min sol. Då jag stänger mina ögon kan jag åter igen befinna mig i mitt rum, jag kan och jag vill att morgondagan skall skina i fulla glans. Jag är trött på dimmiga dagar utan kontur, jag vill tillbaka till min vardag -En vardag som sedan länge har slutat.

Cogito ergo sum. Jag tänker alltså finns jag.