Nej, ögat kan verkligen lura en ibland. Och ni skall veta hur lika havets glittrande är mot chappaquas tågstationsparkering i solljuset. Det är inte havet som glittrar, men ibland kan jag önska att det vore det. Önska att jag åter gick på gymnasiet, satt hemma, gjorde läxor, rösta på vem man vill ska bli årets lucia (även om man aldrig ringde in oc verkligen röstade), skrev uppsattser, var tvungen att gå upp på olidliga tider och väntade på årets julkalender. I år blir det annorlunda, till det bättre och till det sämre. Jag är glad att jag gör den här resan, jag är glad att jag vågade gör någonting annorlunda, jag är glad för att jag gör detta för mig själv. Jag behöver stå på egna ben, göra saker på egen hand och hur mycket jag än vill att andra skall göra saker och ting åt mig har jag nu börjat göra saker själv, och förstått hur viktigt och att det inte är så farligt. Det är ingen som dömer mig, och skulle någon göra det, so what? Jag åker hem till Sverige om ett tag och jag kommer förmodligen aldrig se den personen igen. Livet är för kort för att bry sig om småsaker, ändå är det så viktigt för så många. Men jag vill leva i helheten, och jag hoppas jag kan hitta mer av den här i USA, borta från mina rötter och mitt land.