Det var med tårar i ögonen, en tom mage och smärta i bröstet jag sade adjö till min älskade kompis Sarah idag. Jag är ledsen att det kommer ta ett tag innan jag kan se henne personligen men ja gär samtidigt så glad att den jag vågade gå fram till henne och många andra Au Pairer på Starbucks, för hade jag inte gjort det hade jag aldrig lärt känna henne. Och det hade varit ett misstag, ett stort misstag. Livet går vidare, det måste det göra. För alla oss här i Staterna och för Sarah i Tyskland. Även om det nu känns tomt och förvirrande kommer tiden att föra oss tillbaka till det normala. Tiden helar alla sår heter det, den kanske inte helar men man lär sig leva med det. Det är en chargong, naturens shargong.