Redan Augusti? Jag försöker stanna tiden lite grand, men jag vet inte riktigt om det lyckas, faktum är att jag totalt misslyckats med det. Oavsett om jag har tråkigt eller roligt rinner tiden iväg och dag efter dag försvinner. Men om sanningen skall fram har jag aldrig riktigt tråkigt här borta. Saker att göra, ting att se tar aldrig slut och det är spännande. Samtidigt som jag vet att jag inte hör hemma här. Mina rötter går för djupt ned i avgrunden. Jag kommer hur som helst njuta av alla de nio veckor som mitt år består av. Everything comes to an end som en bra sång heter är sann. Men oavsett om allting har ett slut gör det inte att man njuter av den tillvaron man har precis nu. För vad vore livet om allting fortsatte precis som det alltid gjort, och att slutet aldrig fanns. Det bästa man kan göra är att acceptera förändringarna. Inte alltid det lättaste men med tiden blir det lättare och lättare. Problem kommer alltid att uppstå, alltid att finnas och lite är det charmen skulle jag vilja påstå. Nio veckor kvar, nio veckor. Inom den närmaste tiden kommer jag att se mitt liv här, som jag tar för givet, upprivet och bortblåst. Maria, Christina, Beata, Sarah kommer alla försvinna. En efter en kommer de lämna detta land och åka hem. Det tydliga tecknet på att allting håller på att försvinna. Men är jag redo? Är jag klar med mitt amerikanska liv? Eller vill jag stanna kvar längre? Jag tror det kommer vara jobbigt, jobbiga stunder kommer alltid. Jobbigt att se ens vänner som bor km bort försvinna och km växer till mil som blir till olika länder. Min Berlinmur här kommer att rasa, och kanske det kommer ge någonting nytt en mer frihet, men definitivt också en stor saknad. En saknad på det som var, en saknad för det förflutna. Men det är framtiden jag måste sikta in mig på. Var än mina vänner än befinner sig kommer vi alltid vara under samma himmel, samma sol och ha stjärnorna som våran guide. Nio veckor kvar tills allt kommer förändras, tolv veckor tills allt är slut. Ett nytt kapitel, men varje kapitel har också sina svårigheter. Det gäller att bita ihop och hoppa ut. Ut genom trygghetens plan, lite då och då. Men en sak vet jag med säkerhet, var jag än kommer jag ha min familj och mina vänner bakom mig och väntandes på mig. Och det är det som gör att allt är värt att pröva. Despite everything, you'll only live once.