Varning för ett långt och mycket dåligt/tråkigt inlägg: Jag kom nyss hem från en underbar helg i New Jersey. Där väntade min sköna Jönköpingskompis Julia. Hennes värdföräldrar skulle ha sopparty och jag var inbjuden att spendera helgen tillsammans med dem och även då gå på soppartyt. Det var jättemysigt och gillar ideén att alla tar med sig sin egna soppa som man sedan smakar på, en kul och trevlig idé! Dock var min resa dit inte fullt lika bekväm. Jag planerade att ta 5:12 tåget in. Med min värdpappa hemma och bara lillkillen att ta hand om var det relativt lätt för honom. Så när ajg står på perrongen och väntar på att tåget skall komma sätter högtalarljudet igång "The 5:12 train from Chappaqua station towards New York City and Grand Central has been delate and will operate when the tracks are clear" -Och hur i helskotta skall jag veta när tågrälsen är fri? Varke jag eller någon annan av passangerarna på stationen hade en aning, så snällt som vältränade hundar står vi snällt och väntar. Tills 5:29 så nästa högtalarröst sätter igång "The 5:42 train from Chappaqua station towards New York City and Grand Central has been delate with 10-15 min". Och vad hände där med det förra tåget, sur, kall och stressad stod jag kvar och väntade på nästa tåg som skulle komma. 10 minuter för sent kommer tåget, nästa problem blir från White Plains till Harlem (som är nästa hållplats) min tur håller i sig och däremellan stannar tåget på en helt okänd station som jag varken hört talas om eller har planerat att någonsin besöka (ett getto är inget i min smak direkt...). Jag var sjukt orolig att jag hoppat på fel tåg och åker någon helt annanstans, men från Chappaqua går det bara tåg till Grand Central, så hur skall jag komma fel? I alla fall anländer jag till New York way to late. Jag tar mitt pick och pack och halvt springer från Grand Central till Penn station (Grand station ligger på 42:nd Street Lexington Ave, och Penn station ligger på 32:nd Street 7th Ave) Det tar ca 10 minuter så när jag kommer från är jag äcklig, svettig, stressad och jag vet inte vad men mycket mer. Jag skyndar mig att köpa biljetter och får faktiskt gå före en del i kön (vilket jag var otroligt, otroligt tacksam över) men när jag springer in på track 8 ser jag hur tåget lämnar stationen. F*n i h********s j*vla F***a är det ända jag kan tänka. Med en väldigt verkande rygg och axlar finns det ingenting annat att göra än att strosa omkring, eftersom min middag aldrig blev av köpte jag en Chicken Sandwish och såklart en Smoothie. (Om ni någonsin är på penn station måste ni besöka Planet smoothie, för det är det absolut bästa stället!) Sedan var det inte så mycket mer att göra än att gå tillbaka till vänthallen för att se var nästa tåg gick från. Som tur var hände det ingenting mer oväntat underresan utan jag anlände till Chatham helskinnad (visserligen nån timme senare än jag planerat), där väntar Julia på mig och tillsammans åker vi till det skälvklara hang-outet Starbucks. Vi pratar, pratar och pratar lite mer. Väldigt trevligt och jag verkligen älskar hennes område, så typiskt Amerikanskt! Tänk er "Ensam hemma"-miljö för det är precis vad det är! Men ack så gulligt. Därefter åkte vi hem till henne och jag fick träffa hennes värdföräldrar, gud vad trevliga dem var! Verkligen avendsjuk! (Fast jag älskar dem jag har också) Eftersom jag spenderat en sådan awful färd var jag trött så vi pratade lite mer, tittade lite grand på tv och sedan lade vi oss.

Dagen efter var Julias 20:års dag. Happy Birthday to you, happy birthday to you happy birthday dear Julia, happy birthday to you! Hon fick tårta efter lunch av sin värdfamilj, chocolate cake with chocolatbutter frosting, herregud vad god! Därefter åkte vi till ett mall i närheten där jag köpte en ny väska och en ny tröja. Sedan åkte vi hem för att vänta in de första gästerna som borde kommit klockan 3:00 men kom 3:13. Julias två tyska kompisar kom också så de var roliga att träffa, senare på kvällen bestämde vi träff med två svenska tjejer som också bor i Chatham och Madison. Vi åkte (så klart) till Starbucks och satt där och pratade i flera timmar. Då kommer en sån där klockren amerikansk kommentar "Are you guys from England?" Men herreud människa. Pratar vi engelska tror du?! Är det därför du förstår oss? Nä ibland är de dummare än dummast. Kvällen blev ganska sen men inte alltför sen.

På söndagen blev det ett sent uppvaknande. Men det var skönt att sova ut. När vi gjort oss i ordning tog vi bilen hämtade upp Kajsa och åkte till Charlie Brown's (Tror jag skarpt att det var visst?...) Där åt jag steak med bakad potatis, ja bakad potatis. Min första på säkert ett halvår, och gud vad god den var! Får verkligen 5/5 toasters, som Benjamin säger. På restaurangen träffade vi även Johanna. Efter lunchen/middagen åkte vi omkring i området och min resa hem blev betydligt bättre än den andra. Vilket var tur för mig. Jag tog det lugnt kom i go tid in till Grand Central köpte en latte och satte mig på tåget. Möjligtvis slumrade jag till, det minns jag inte längre. Oavsett var det bra. När jag väl var på tåget ringde jag också Susanne för att kolla vad hon hade för sig och om vi skulle göra ngot. Det visade sig att hon satt på tåget, 2-3 vagnar fram.
När jag sedan efter många om och men och många svängar och resor kom in innanför dörren såg jag min värdmammas lapp på ena köksön "Welcome home Cece, Hope you had a wonderful weekend and I see you tomorrow".