Den lömska kylan fyller våra lungor. Den vita dimman som blir när vi andas ut gör känslan av kallhet och råhet ännu påtagligare. Det var så jag kände mig idag när jag gick hem från busshållplatsen klockan 22:20 under den mörka natthimlen. Det var kallt, jag frös om mina händer och om mina ben. Men jag älskar kylan ändå. Även om den luttrar sig ändå in på skinnet, så finns det någonting klart med den. Den är som den är -kall och den ger oss inte falska förhoppningar på värme. Den behöver aldrig låtsas vara någonting den inte är. När vi tittar ut genom fönstret och ser de små snökornen yra omkring i vinden i små cirkelformade danser finns det också någonting ärligt utöver det hela. Dagen ljuger inte för oss, kylan kommer att vara kvar, kommer gå in på märgen och många frusna kroppar kommer känna lättnad och tröst när de vandrar in innanför dörrarna, in till värmen. En liten tröst en kall novemberdag.