Min förmiddag och eftermiddag har stilla passerat. Spenderandes på biblioteket stakar jag mig fram likt en skidåkare åkandes off-pist. Väjer för det ena hindret efter det andra. Jag har kommit en bit på vägen. Jag skymtar slutet på backen men än är det många hinder mellan mig och slutdestinationen. Max är fem sidor. Jag har kommit två. Kanske tre. En bra bit, men inte tillräkligt. Jag vet definitionen på max, det har fått en ny betydelse. Det är max. Det skall vara. Vad är skillnaden? Jag känner jag drunknar under alla dessa papper. Dessa utskrivna lagar. Propositioner. Ideérna tornar upp. Hinner jag inte skriva ned dem försvinner dem igen. Och vem vet. Kanske kommer de aldrig tillbaka. Ensam iaktar jag de andra som likt mekaniskt kämpar med sina problem. Uppgifter. Sysslor. Pluggandet. Alla röser blir som ett sövande rus. Ett rus som får mig att fortsätta kämpa. Att skriva ett ord till. En mening. En sida. Det går. Det måste gå.

[Bildkälla]