Tröttheten väller över mig. John Blund har nästan fått sin vilja igenom. Pudrat mina ögonlock med sitt magiska pulver. Men mycket mer än lite magiskt pulver skall få mig till sömns denna stund. Jag måste vara vaken. Måste få lite mer gjort. Jag har kommit långt men känner mig inte bakbunden. Jag brukar få till någonting bra. Riktigt bra i slutändan. Men tidsoptimist som jag är tycks jag ändå aldrig lära mig av livets läxa. Gång. Efter gång. Efter gång. Kanske är det en obotlig åkomma. Någonting man måste tvinga sig själv att faktiskt förstå.

John Blund. Du är välkommen nu.