Jag har en hel del vänner. Jag har haft en hel del mer genom mina år. Riktiga i kött och blod, påhittade i min egen fantasi. När jag var ca fem år hade jag världens bästa vän. En fantasikompis vid namn Casper, och ja han var ett spöke. En dag åkte han till "ett varmt land på semester", där är han nog ännu, om inget annat litet barn har behövt honom. Och jag har inte sett honom från den dagen. Jag har också haft en hel del ovänner. Framförallt heter dem numera paragrafer. Paragrafer i mängder, och innan jag tycker mig känna dem är det ett helvete. Och det är precis så jag känner just nu. De är inte till min fördel - men de skall.