Var livet fullt av drömmar av mål man skulle göra i livet. Då det inte spelade någon roll hur man såg ut eller skulle se ut. På med trasiga byxor som mamma åtaliga gånger hade lagat och var därför fulla med små gubbar som satt ovanpå de allra största hålen. Det var på den tiden när världen var en ljus plats. Sedan hände något, jag blev vuxen. Jag insåg att för att bli något, vad som helst, så får man ta sig dit själv. Ibland får man hjälp på traven, ibland inte. Jag insåg att den chans jag själv besitter kan make you or brake you. Det är av valen vi gör som vi sedan blir vad vi vill. Det är vad vi gör av våra möjligheter som gör oss. Men det gäller också att vi får en möjlighet till möjligheter. Det handlar fortfarande om mål men också om resan dit. För att komma förbi berget krävs en resa som är minst lika viktig för det är den som definieras oss. Jag vet nu att jorden är inte den ljusa plats jag en gång trott. Girighet, makt och pengar förstör vår vardag, och än mer än vi anar. Hot finns nära inpå. Eller? Är det vi själva som ser hot i vardagen där det egentligen inte finns. Vi är alla gjorda av kött och blod. Gränserna vi satt upp mellan länder är egentligen bara fiktiva, visst finns det kulturella gränser och skillnader men de barriärer kan man komma över, bara man försöker. Det handlar om att ge och ta för egentligen har vi bara ett hem. Ett gemensamt hem, med olika rum som idag visserligen ser väldigt olika ut. Men ett hem lika väl. Den bild jag som liten hade på vuxna männsikor är idag nästan som bortblåst. Ibland kan jag skämas för att vara vuxen. Skämas för att även om man blir äldre så får man ingen kunskap. Är det för få barriärer som har passerats, för få resor mot berget som har gjorts? Jag vet inte. Vet någon egentligen?