Jag har en hel del vänner. Jag har haft en hel del mer genom mina år. Riktiga i kött och blod, påhittade i min egen fantasi. När jag var ca fem år hade jag världens bästa vän. En fantasikompis vid namn Casper, och ja han var ett spöke. En dag åkte han till "ett varmt land på semester", där är han nog ännu, om inget annat litet barn har behövt honom. Och jag har inte sett honom från den dagen. Jag har också haft en hel del ovänner. Framförallt heter dem numera paragrafer. Paragrafer i mängder, och innan jag tycker mig känna dem är det ett helvete. Och det är precis så jag känner just nu. De är inte till min fördel - men de skall.

 

 

 

Ibland blir jag förvirrad av alla dessa gömda regler som finns. Hur man skall bete sig, hur man skall vara, hur man skall se ut. Så därför har jag kommit på mitt egna koncept. Jag säger va fan som helst det låter ändå bra och jag kör på min egna väg. Men ibland kan även jag veka, men det är viktigt att man minns vem man egentligen är. Det är därför jag har mina underbara vänner som får mig att stå med båda fötterna på jorden. Jag är inte bättre än någon annan, jag är likvärdig. Vi är alla lika bra, underbara. Men ibland behöver vi hjälp för att förstå det.

 

Jag vet inte om jag drömt att jag vaknat flera gånger i natt eller om det verkligen hänt. Jag tror att det är verklighet. Utanför fönstret är det mörkt, som tur är lyckades jag få tag på en ny glödlampa till min lampa som står i fönstret, då den gått sönder i lördags. Då blir morgonen inte lika mörk. Nä nu är det dags att ta tag i livet. Plugg står på schemat hela dagen, har ett fruktansvärt seminariespel som jag skall ha på onsdag som jag verkligen inte ser fram emot. Men det är bara att ta sig i kragen och köra på.

Jag vet att jag varit troligt dålig på att uppdatera min blogg. Inte bara den senaste tiden utan det senaste året! Jag skall försöka bättra mig men vi får helt enkelt se hur det går. Tanken finns i alla fall där. Hösten har kommit med bravur nu. För två veckor sedan var det fortfarande ganska varmt i solen och luften. Nu är det kallt och rått. Men jag klagar inte. På med stora halsdukar, fluffiga vantar och jordnära färger i all ära. Jag klagar inte, inte alls. Inte när regnet faller ned i storm utanför fönstret eller när vinden yler i skorstenarna. Det är någonting charmigt med hösten som jag älskar. Något mystiskt, som i väntan på någonting annat. När djuren går i dvala och vi människor blir mer dämpade. I alla fall tills julen börjar skymta bakom vrån men det får bli vid ett senare tillfälle. 

 

Var livet fullt av drömmar av mål man skulle göra i livet. Då det inte spelade någon roll hur man såg ut eller skulle se ut. På med trasiga byxor som mamma åtaliga gånger hade lagat och var därför fulla med små gubbar som satt ovanpå de allra största hålen. Det var på den tiden när världen var en ljus plats. Sedan hände något, jag blev vuxen. Jag insåg att för att bli något, vad som helst, så får man ta sig dit själv. Ibland får man hjälp på traven, ibland inte. Jag insåg att den chans jag själv besitter kan make you or brake you. Det är av valen vi gör som vi sedan blir vad vi vill. Det är vad vi gör av våra möjligheter som gör oss. Men det gäller också att vi får en möjlighet till möjligheter. Det handlar fortfarande om mål men också om resan dit. För att komma förbi berget krävs en resa som är minst lika viktig för det är den som definieras oss. Jag vet nu att jorden är inte den ljusa plats jag en gång trott. Girighet, makt och pengar förstör vår vardag, och än mer än vi anar. Hot finns nära inpå. Eller? Är det vi själva som ser hot i vardagen där det egentligen inte finns. Vi är alla gjorda av kött och blod. Gränserna vi satt upp mellan länder är egentligen bara fiktiva, visst finns det kulturella gränser och skillnader men de barriärer kan man komma över, bara man försöker. Det handlar om att ge och ta för egentligen har vi bara ett hem. Ett gemensamt hem, med olika rum som idag visserligen ser väldigt olika ut. Men ett hem lika väl. Den bild jag som liten hade på vuxna männsikor är idag nästan som bortblåst. Ibland kan jag skämas för att vara vuxen. Skämas för att även om man blir äldre så får man ingen kunskap. Är det för få barriärer som har passerats, för få resor mot berget som har gjorts? Jag vet inte. Vet någon egentligen?

 

Kanske man kan tänka så. Kanske man kan få värmen i hjärtat att sprida sig i kroppen. Kanske och man är lyckligt förälskad. När det pirrar i kroppen, när känslan är som mest underbar. Inte som denna, den ängsliga väntan. Väntan på dig. Väntan som aldrig kommer att ge någonting. Eller kommer den det? Jag vet att steget ligger på mig, men det är svårt. Så otroligt svårt. Jag vill ha dig, och kan jag inte det måste jag gå vidare. Jag vet det. Jag måste klara det. Jag fryser. Mitt hjärta kan ej värma. Det kyler, som om det fryst till ett isblock. Kommer det någonsin att kunna värma mig igen? I väntan får jag använda min dunjacka.

2011 tar slut. 2012 börjar. Kanske slutet på världshistorien. Kanske inte. 2012 kommer i alla fall bli det bästa året någonsin. Man kan ju alltid försöka i alla fall.

God Jul önskar jag alla,

Gammal som ung,

Liten som stor,

Med imponerade känslor kan jag bara konstatera en sak. Jag är imponerad på mig själv. Kanske jag inte är så medelmåttig som jag tidigare trott. Jag gillar inte att mäta min kunskap eller vad jag kan med andra. Besvikelsen blir alltför stor gång efter gång. När jag nu istället lägger fokus på mig själv verkar det som att jag verkligen utvecklas. Utvecklas frammåt till att bli den bästa person jag kan vara. Jag kan, jag ska, jag kommer.

Jag vill ha det du har att ge. Jag vill egentligen inte tänka, bara agera. Men hur ska jag kunna göra det? Vad känner du? Vad vill du? Jag är så förvirrad. Jag fyller min kalender med en hel drös av aktiviteter, allt för att inte behöva tänka på dig. Ändå letar du dig fram överallt. Jag kommer på migsjälv att drömma mig bort. Bort till den bästa av världar. Med dig. Men oavsett hur mycket jag fyller ut min kalender kommer den gnagande känslan ändå ikapp framåt kvällstimmarna. Känslan om att jag vill vara med dig. Med dina armar omkring mig. Skyddad. Älskad. För den jag är. För den du är. För vad vi är. För vad vi kan åstakomma. Jag vill vara den bästa Cecilia jag någonsin kan vara med dig. Jag vill ha dig. Inser du inte det?