Jag återkommer till min lista med dåliga reklamer här i USA.

Det handlar om katters klor.


Nästa kapitel i "Bad commercials" kommer smutskastningen mellan At&T vs. Verizon.

Idag mår jag bättre. Om det var för att jag sov mer än 12 timmar i natt, för att viruset håller på att försvinna eller om det var för att jag åt mina mediciner så mår jag mycket bättre nu. Helt frisk är jag inte men betydligt bättre än gårdagen kan jag meddela. Och det är ett väldigt gott täcken. Dock är jag ännu inte "vid fulla sinnes bruk" utan jag måste sitta ned mestadels av tiden. Annars snurrar det och det känns som om man druckit ett tolvpack med öl. Inte för att jag någonsin provat för jag hatar öl, men endå. You get my point.

Idag har jag varit borta i tre månader och vilken dag det har varit! Det hela började med att jag vaknade upp vid 1 tiden i morse och kände hur jag måste springa till toaletten. Där tillbringade jag fem timmar och det ända jag kunde tänka på under tiden var att jag ville hem, hem till mitt egna badrum. Dagen har inte varit mycket bättre. Visserligen har jag inte behövt spendera varenda minut på toaletten men jag har knappt kunnat gå ut ur mitt rum och nästan hela dagen har jag sovit eller suttit i min soffa på rummet. Jag har inte kunnat jobba någonting men Laura har tagit det bra och har fixat det mesta själv. Plus att hon har köpt saker till mig också. Jag hoppas att jag mår bättre i morgon för detta är inte skoj.

Inte har jag gjort någonting direkt ovanligt idag men ändå är jag så otroligt trött. Från näsbenet och uppåt har jag en tryckande känsla och jag känner mig kasslig. Inte bra, inte bra alls. Aja, det går nog över, hoppas jag.

Idag var det freezing kallt i staten New York och även i New York City. Helt galet. Jag frös och ändå var det LCC möte som jag och tre andra tjejer dök upp på. Tummen upp för det. Även Stinha var med men hon är ju inte med i vår LCC grupp eller organisation så hon var lite outsider, men inte på något dåligt vis om ni trodde det. Vi gick till Times square för att hämta gratis kartor och sedan tog vi tunnelbanan till Chinatown. Jag köpte en ny skarf och nya väntar. Mycket bra inköp tycker jag, hittade även en affär som sålde ut Timberland skor för ungefär $100 vilket inte är alls mycket plus att det var rea på dem också. Tyvärr, tyvärr, tyvärr (kan skriva hur många tyvärr som helst) fanns de inte i våra skostorlekar. Jakten på Timberland skor fortsätter. To be continued som vi säger här i US and the A. Sedan tänker jag skippa den biten när vi sprang omkring i en timma i -8 grader C och letade efter ett hotel som skulle ligger mellan 1st och 2nd Ave på 48th eller 49th street men som egentligen låg på 1st Ave 49th Street. Det var inte kul och det var svinkallt, men jag tänkte till slut att det var värt att berättas. Så nu sitter jag här i mitt överhettade rum och kollar på "Patrioten". Och tur är väl det.


Angående rubriken så är det alltså förbjudet att sextrakasera någon på tunnelbanan också. Om ni inte visste det, för det är ju alltid ett undantag när det gäller tunnelbanan/subwayn -precis som i den tyska grammatiken. I morgon är det tillbaka till den normala vardagen. Barnen är i skolan och jag jobbar eftermiddagar. Det var mycket klagomål om detta undermiddagen idag, och jag förstår varför. Vem vill gå i skolan liksom?

Man kan ha världens fetaste bankonto, eller äga varända diamant eller all olja. Och hur mycket man själv innbillar sig att man kan köpa lycka så stämmer det inte. En vän, en äkta vän är värd så mycket mer. Jag är glad att jag åkte iväg på den här resan, så otroligt glad. Visst jag förlorar någon vän, men jag vet att de vänner jag har kvar är mina äkta vänner. Och varenda äkta vän jag har kvar kommer göra upp för den falska jag förlorade. Jag är rik, inte i pengar -men i vänner.

Gott Nytt År!

Det är inte precis som jag föreställt mig ett exklusivt nyårsfirande i Saterna. Istället får jag spendera min nyårsafton med barnen. Vi började med att åka till en fest här i grannskapet och gud säger jag bara, gud vilket hus. Det var gigantiskt, helt galet stort. Festen var inte alls någon hit, varken hos mig eller hos barnen eller hos färäldrarna. Nästan precis en timma efter att vi kom lämnade vi huset. Vi och vi, jag och barnen blev skjussade hem. Jag klagar inte, jag är glad jag ville ändå lämna stället. Så det var min kväll, nu väntar jag på att nedräkningen går igång här i USA och New York.

När jag lägger mig är marken sitt vanliga jag. När jag sedan vaknar upp ligger ett snöfullt täcke över allting. Var kom den ifrån? Nu får jag i alla fall både en vit jul och ett vitt nyår. Så när jag vaknade upp satt jag nästan i en timma och bara tittade ut på snöflingorna som sinlade ned utanför fönstret. Det var vackert och mysigt samtidigt som jag läste en bok. Ikväll blir det som sagt en promenad (som vi skulle gjort i Sverige hela vägen men i staterna innebär att man tar bilen till ytterdörren och promenerar sträckan från bilen till ytterdörren) till ett par i grannskapet som skall annordna en fest för mitt neighberhood. Jag hopper verkligen inte deras kompisar kommer titta ned på mig för att jag är "anställd", så jag hoppas hoppas. Och jag skall skåla för mig själv klockan 6 p.m. då klockan slår 12 och år 2010 börjar i Sverige.

Idag finns det bara ett ord som kan beskriva min dag -Lugn. Jag började inte jobba förrän vid 11 och då var ändå E med sin pappa och de andra två pojkvaskerna hos deras kompisar (som för övrigt är bröder). Jag fick lov att använda bilen så jag åkte till Target och köpte en svart kofta samt ett par strumpbyxor. När klockan var 15 så var jag åter igen hemma. Förrutom detta har ett nytt gigantiskt ihopfällbart pingpong-bord kommit idag och blivit monterat. N har även spenderat hans pengar på nya fifa 10 så även det har spelats flitigt under kvällen. Och det var nog med det, för där har ni min dag i ett nötskal. Under kvällen åkte jag även hem till Betty och hade filmkväll, vi såg mestadels av Julie&Julia (den hoppade ganska mycket dvdspelaren...) och Caroline. Nu är jag hemma och dödstrött. Godnatt USA, Godmorgon Sverige.

Ett litet tipps till alla er som undrar...

Tre tjejer ~17 sitter och diskuterar den enas nya pojkvän.
Tjej 1: Men är ni tillsammans nu!? Varför har du inte sagt något? Jag har inte sett någon ändrad status på Facebook!
Tjej 2: Nej, måste man ändra direkt eller?
Tjej 1: Ja, klart man måste. Du är inte ihop på riktigt förrän du ändrat status.
Tjej 3: Jag känner en tjej som var ihop med sin kille i nästan tre månader innan hon ändrade. Båda två stod liksom som singel!
Tjej 1: Men shit… är de fortfarande tillsammans då?
Tjej 3: Ja, jag tror det.
Tjej 1: Va!? Det är ju helt sjukt! Det kommer ta slut när som helst.

Troligen skall jag jobba under nyår. Hemskt, hemskt, hemskt. Men jag får göra det bästa av situationen, jag är i USA, inte alltid man är det så det är bara att gilla läget och sätta ett leende på läpparna. Det är inte det optimala och jag hade faktiskt hellre varit på Times Square men det är som det är just nu. Jag får väl beställa hem pizza, och hyra filmer. Det fungerar för mig, kaske någon kan komma över.

Det susar i säven är bara förnamnet. För utanför fönstret är det storm. Jag är trött så jag funderar på att lägga mig på min säng och ta en lite sovstund. Barnen är med sin pappa på Avatar. Jag trorde kommer gilla den, dock tyckte S att den var alldeles för lång. Vi får se, de kommer i alla fall inte hem förrän efter 17.

Här kommer gårdagen i ett ett-sista-minuten-gårdags-inlägg. Som vanligt spenderade jag min lediga dag i New York City. Jag skulle ta tåget vid 10:46 men när jag väl gått mer än halva sträckan (och det är 15 minuter kvar tills tåget skall avgå) kommer jag på att jag har glömt mina pengar hemma. Toppen Cecilia, toppen. Inte nog med det så hade jag bara en resa kvar på mitt tio-kort, alltså kunde jag ta mig in till Grand Central (Jag vet kort kommer upp på det snart...) men inte hem. Ett problem, som tur var hade Stinha bilen till tåget så hon kunde hämta upp mig och snabbt köra hem mig och sedan köra till tåget igen. Tyvärr höll inte lyckan hela vägen så när vi parkerar bilen ser vi hur tåget kommer in. Visst vi skulle nog kanske ha hunnit, men kanske inte. Det jobbiga i det hela var också att vi såg vår kompis Sara, som vi för övrigt skulle vara med, hoppa på tåget. Jag ringer henne flera gånger men hon svarar inte och efter det åker tåget iväg och vi gick till Starbucks för att ta en fika. Vad skall man göra annars liksom? Klockan 11:46 bordar vi nästa tåg mot The City. Vi har redan bestämt oss för att undersöka andra delar av New York så vi tar subway:n (tunnelbanan) till Greenwich. Här skall Carries trappa besökas (Sex and the City fans, you know what I'm talking about), efter en stunds letande hittar vi äntligen trappan. Det är relativt lätt att hitta den för det sitter en stor kedja på den. Efter det vandrade vi förbi de homosexuellas kvarter och gick mot hamnen. Det var ett underbart väder och solen sken, prefekt. Likt en Oktoberdag i slutet av December. Eftersom jag ville till Chinatown försökta vi oss ta oss dit, ja bemärk ordet försökte... Det var nämligen så att vi bestämde oss för att gå, från the west side till the east side. Det är rätt långt. Det blev i alla fall en riktig promenad längs alla gator, och vi passerade Soho, Little Italy och little Brazil. Men till Cinatown kom vi aldrig. Och när vi står och argumenterad åt vilket håll vi skall gå åt för att komma till närmaste subway så ser vi att den ligger på andra sidan gatan, smart drag tjejer, smart drag... Vi hamnade fel och kom bland en massa uteliggare och andra skumma människor, jag fick panik och Stinha försökte hålla lugnet, det är inte lätt med en panikslagen, rädd Cecilia. Allt löste sig och vi kom ut oskadda, som tur var.

På kvällen när vi tog tåget hem ringde jag återigen Sara för att se att allt var okej med henne. Det visade sig att hon glömt telefonen hemma. Om ni någon gång skall möta någon i New York, ta för i helsike med mobilen! Jag föreslog att jag kunde träffa henne när jag kom hem och vi kunde göra någonting tillsammans. Det ville hon gärna så hon hämtade upp mig från tåget och vi åkte till Erlwood för att titta på The Avatar. Vi köpte biljetter och åkte sedan till en Chiniese restaurant och åt middag. Filmen var verkligen hur bra som helst och jag rekomenderar verkligen alla att se den! Trailen är jättekonstig jag vet men filmen är så grymt bra! Awsome.

Ibland är min kompis Stinha för rolig. Som idag till exempel. Jag sitter i passagerarsätet och hon kör på Saw Mill Parkway. Framför oss står det bilar i kö för rödljuset har slagit om till rött. När vi står där och väntar på att ljuset skall slå om till grönt kläcker hon ur sig "Bilen framför oss kommer från utlandet". Jaha tänker jag. "Ja, men den kommer ju inte från Sverige". Och där for jag i gapskratt, en ganska lång tid framöver. Haha.

Vi sitter i bilen allt är relativt lugnt och radion är på. 4-åriga E sitter och tittar ut genom fönstret sedan kläcker han ur sig "Mom how does the babies come in the moms tommy?". Laura och Rich fick såklart lite mer röda kinder om hur skall man förklara detta för en 4-åring och jag satt bara och skrattade. Haha, jag är glad att frågan inte var riktad mot mig för då hade jag allt hamnat i kämpig situation. Det hela slutade med en skrattande Au pair (mig) och en väldigt sofistikerad förklaring, utan vidare djup. Men jag tror ändå att E var relativt nöjd för svaret.

Så igår var det jul, men här i Amerika är det den 25:e som firas så julen är fortfarande aktuell här. Dagen började i alla fall med att jag vaknade upp runt åtta tiden och läste några kapitel ur min lånebok "The Break-up bible", nu har jag bara några få kapitel kvar, bra för lånetiden går snart ur tiden. Sedan vid kvart över tio åkte jag med Laura till familjens synagoga. Vi skulle göra lite volentärarbete. Vi plus en del andra människor hjälpte till att laga, portionera ut och skjussa ut mat till behövande. Jag och Laura fick ta bilen till ett kvinnohärberge och lämna av en hel del matportioner. För alla, oavsett ens situation, skall kunna fira en acceptabel jul.

Idag har det varit en tung dag. En jobbig dag, för som ni vet är det julafton. Min favorithögtid. Det är inte bara själva dagen julafton utan all kalabalik runt den, som alla julklappsinköp, känna doften från brända mandlar, pepparkakor och glögg i luften, julmarknaderna på Liseberg och Gustav Adolfs torg. Jag saknar maten, adventskalendern och stämningen. ALLT, allt saknar jag. Men framförallt saknar jag min familj. Men jag skall inte klaga för mycket heller, jag är otroligt glad att jag är i den familjen som jag har hamnat i. Jag är tacksam för min familj där hemma i Sverige som jag nu förstått att jag borde vara mer tacksam för än jag har varit. Även om det inte blev en vanlig julafton så är jag ändå nöjd med dagen nu när den är till enda. Jag har skrattat, gråtit, saknat och velat åka hem. Men jag skall stanna, jag skall klara av det. Jag vaknade upp utan lukten och ljuset från juldekorationerna men jag tog mig ändå upp. Vi åkte pulka på privat mark (även om det var Lauras brors mark), vi kom hem och drack varm cocoa. Jag fick en julmiddag  –om än så icketraditionell. Men jag fick en special maträtt från både Sverige och Tyskland. Laura ansträngde sig verkligen för att jag skulle få min jul, och jag är otrolig tacksam för att de bryr sig om mig. Tack alla för mina julklappar; godiset, pengarna och örhängena jag fick av mamma och pappa och för alla de andra klapparna som kommer komma med posten inom en snar framtid. Och den fina julklappen jag fick av mina värdfamilj –en digital fotoram. Plus min andra julklapp (som kanske inte är en julklapp men whatever) jag kom in på manhattanville på cultural psychology. Jag är så glad för det för jag ville verkligen gå den kursen!Om det ändå inte var en vanlig traditionell jul så var det en jul. En annan jul, inte sämre, inte bättre, bara annorlunda –helt annorlunda. Och jag vill tacka alla som gjorde medverkade i den. Tack. Och God jul.